Hjärtesak.

En underbar bild som jag bara ville göra något med. En underbar mening från en sång bara passade perfekt.

För visst är det så. Vi kämpar o kämpar ibland men orkar inte göra vår röst hörd i alla lägen. Ibland sitter man där och skulle behöva, skulle ha sagt, skulle ha skrikit högt. Men man tiger. Orkar inte kämpa mot fler demoner, man kämpar på i tysthet. Med tysta tårar, man kämpar. Men ska man skrika jämnt så blev man nog hes. Och en kraxande kråka är det få som lyssnar på. Men man kämpar på, kämpar på. Trots kvicksanden kämpar man på. Klättrar uppför backe efter backe, hoppas att efter nästa bergsbestigning kanske det blir nedförsbacke...kanske..hoppet är det sista som dör sägs det..och man hoppas...och hoppas. Ibland dör man en smula, ibland är man helt utmattad. SÅ lite medvind o solsken i blick, men bara för en kort sekund sedan kommer molnet och skymmer sikten. Väntar på att molnen ska skingra sig lite, bara lite. Och DÄR är den lilla strimla av blå himmel man behöver för att andas några andetag till och kämpa lite till, att hoppas lite till. 

Vid 20 års ålder har man löst världsgåtan.

Vid 30 börjar man tänka över hur stor den är.

Vid 40 finner man att den är olöslig.

Men man kommer också på att man inte behöver lösa den.  Allt man kan göra är det bästa utav det man har. Har man gjort sitt bästa har man gjort allt som går. Då får man lära sig att vara nöjd. Det är nog en av livets svåraste läxor och en gåta för många...

Att vara nöjd.

Jag går fortfarande i livets hårda skola. Hoppas jag tar examen snart och kan bli nöjdare med mig.

Hoppet är det sista som dör..nej. Hoppet dör först efter att livslågan dött. Det är smärtsamt men sant.

Så vi får kämpa med att hålla livslågan brinnande på oss själva och på alla som vi håller av.

Kärlek till alla som råkar läsa lite av mina funderingar.

                                                    Kram / Suss.A.