Inte alla dagar är bra dagar, när de mindre bra dagarna blir för många och följer varandra tätt hack i häl och dagar blir till veckor, månader och år. Ja, då blir det jobbigt.
Mina mindre dagar blev betydligt fler än jag orkade med. Sedan kom droppen som fick bägaren att rinna över. Kände mig som om jag låg på mage i en lerpöl och alla trampade på mig för att komma torrskodda över skiten.Där låg jag utan möjlighet att varken komma upp eller få luft, då blev det för mycket.
Jag fick köras till Psykets observationsavdelning och där sov jag i en vecka- bara sov och sov och sov. Så trött var jag, trött ända in i själen, ända in i märgen.Jag ville absolut inte leva längre, men det gör jag.
Några vänner vågar fråga mig hur det är, hur det kändes- varför gjorde du det.
Ja, varför gjorde jag det?
Jag orkade inte längre med mer.
Nu är min fråga- varför anses det så genant när någon mår riktigt dåligt psykiskt och hamnar på sjukhuset?
Alla kan bli sjuka, ibland i magen andra gånger i ett ben, man får cancer, eller ont i själen. Inget man väljer och ingen vill väl vara sjuk. Men det blir vi.Men få vågar fråga, de flesta bara tiger som om det vore något att skämmas över.
Gör ni det- skäms?
Jag skäms inte- jag blev och är fortfarande sjuk. Visst jag har några pillerburkar med mig hem för att orka med allt jobbigt, men det löser inte problemen eller lyfter bördorna. Ändrar inte vardagens måsten. Men de dövar smärtan i själen ett tag.
Jag har alltid undrat hur någon kan vilja ta sitt liv....
nu har jag en del av svaret.
Man sjunker så långt ner i en depression att hjärnan går över i ett helt annat stadium. Man befinner sig i en annan dimension, ett bedövat sinnestillstånd. Det känns som att gå på en dimmig smal dyig stig. Minsta lilla får en att tappa fotfästet.
Tankarna går sin egen väg och leder händelserna utan att man har kontrollen. Allt är svart och man har absolut ingen betydelse för någon. Man gör hela mänskligheten en tjänst genom att försvinna. Alla bördor och svårigheter blir till en egen person- de blev till MIN PERSON, de blev JAG.
Ingenting värd, bara till besvär. Det tog slut på solsken i själen.
Minnena från dagarna innan är mycket suddiga. Minns det som utlöste det hela hur jag i halvt medvetslöst tillstånd lyckades ta mig hem.Kändes som om min bröstkorg var vidöppen, som om denna person rev o slet i mig för att klämma livet ur mitt hjärta.
Allt runtomkring mig fick ett fast grepp om mitt hjärta..det ville sluta slå. jag ville slippa bli slagen av den ena motgången efter den andra...i detta vakum tog jag beslutet.
I detta vakum ville jag till solen, värmen och kärleken på andra sidan. Men kom inte dit. Andra ingrep, jag är kvar här. Men nu i ett annat vakum. Inte många vågar fråga. Eller är det så att de inte bryr sig eller skäms de över mig eller är de bara så rädda?
Jag vill inte skämmas för att jag blev sjuk, sjuk för att jag fått ta hand om omänskligt mycket så länge. Jag är ingen robot..jag är stark ja, men inte hur stark som helst.Skrikit efter hjälp så länge så högt utan att bli hörd.
Så varför lämnar jag ut mig här?
Jo, för det är ingen skam att bli sjuk, vilken sjukdom det än är. Ingen väljer att bli sjuk. Jag låg inte på psyket för att jag är galen utan för att jag behövde vila, sova. Bli omhändertagen för omväxlings skull.Och jag sov, en hel vecka sov jag. Sa nästan inte ett ord till någon. Bara sov.
Så kan det gå när livet är som värst.
Ta hand om er och blunda inte för det obehagliga.
Vänligen Suss.
