En av de finaste sånger som mina öron någonsin hört är Tusen bitar av o med B Afzelius. Den spelade jag på min avlidne makes begravning 1990. Konkade och bar dit min egen stereo för att det skulle spelas finare o ljusare musik än vad kyrkoorgeln gör. Så många år sedan, smärtan av att ha förlorat någon har dock ingen ålder. Det smärtar inte lika mycket längre, men det smärtar. Kanske inte av exakt samma sak nu som då. men det smärtar. Jag var så ung, lilla Andrea var så liten. Vi fick gå igenom så mycket, alldeles för mycket. Ingen 28 årig bra människa ska plågas 4 år av cancer som smärtade i varje nerv, i varje cell. Ingen ska behöva bli änka vid 25 års ålder, ingen liten flicka faderlös vid 5 års ålder, ingen. En liten familj med framtidsutsikter. Allt stals från oss.Vi blev soldater och soldater blöder, våra hjärtan blödde, de blöder. Finns inga plåster stora nog. Fanns ingen tid att sörja. Så mycket att ta hand om. Sedan försökte jag leva, för mig, för lilla Andrea. Jag hade tur, träffade Jonas. Han var o är underbar mot Andrea. Den pappa hon förlorade fick hon delvis tillbaka i Jonas o kärlek i massor. Men frågor kommer, hur gjorde pappa? Gestikulerade han som mig, knäppte han med fingrarna gjorde han si och/eller så? Jag försöker svara, försöker tänka efter, försöker minnas. För den friska Lars-Göran glömdes bort i all sjukdom. Cellgifter förvandlar människor till Dr jekyll och Mr Hyde. Han hadeont, han var otålig. Men det var inte den riktiga mannen. Han var en glad skämtsam händig man. Noga med det han gjorde. Älskade att stå med huvudet under morothuven. Ville lära sig allt.
Förvandlades från en stark man 2.02 m lång 98 kg muskler efter att arbetat 5 år i smedjan i Bofors. Han skojade jämnt. Så blev han en liten fågelunge på kanske 35 kg. Men humorn hade han/vikvar till slutet. Jag envisades med att vårt bröllop skulle filmas så även begravningen. Allt för lilla Andrea. Honhar i alla fall rörliga bilder på sin far. Han rör sig han talar han är glad, vi gifter oss hemma den 28 Augusti 1989. Vi fick uppleva vår 1 årsiga bröllopsdag. Den 28 Oktober 1990 somnade han in på Usö. Vi var där, jag, hans mor o far. Han somnade in på vår gudsons 1 års dag.
Nej livet är inte rättvist. sorgen över förlusten finns där ännu. Men nu är den delvis utbytt, min förlust mot sorgen över att Andrea inte får lära känna sin far. Att hon var så liten, att hennes egna minnen av honom är så få. Men hon har rörliga bilder på honom. Nu ska vi överföra dem från VHS till DVD. sladd inköpt. Tekniken är fantastisk. L-Göran älskade teknik. detskulle vara telefoner i varje rum, högtalare här o där. Alltid snyggt gjort, inga synliga kablar, alltid noga. Jösses vd elekronik det skulle ha funnits i hans ägo omhan levt nu. De tankarna smärtar. att han inte är här och kan glädjas åt hennes liv, hennes husköp och allt som händer. Vi glädjs med henne. Vi hennes familj, men en del i kedjan saknas. Det bara är så. Svårt att sluta ringen helt, det bara är så.
Som Björn A sjunger:
//Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan vara svårt att tro när man inte ser den.
Det sägs att efter regn kommer solen fram igen,
men det hjälper sällan dem som blivit våta.
För när vännerna försvinner och kärleken tar slut,
ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig o långsamt blir man bättre på att se
skillnaden mellan sanningar o lögner.
Allting kan gå i tu, men ett hjärta kan gå i 1 000 bitar
Säger du att du är min vän,
så är du kanske det.
Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker,
och tron är ofta den som ger oss styrka.
Ja, man säger mycket , men man vet så lite om sig själv.
När ångesten o ensamheten kommer.
för när vännerna försvinner eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon.
Så man övar sig och långsamt blir man bättre på att se,
skillnaden mellan sanningar o lögner.
Allting kan gå i tu,
men ett hjärta kan gå i tusen bitar....//
Dessa tusenbitar kan falla på en sekund fmen tar en evighet att pussla ihop igen, pussla ihop till ett helt hjärta. men det brukar alltid fattas någon bit. Pusslet blir inte helt helt. Det finns små hål här o där. Små små hål som ibland känns som stora svarta avgrunder.
För en del är livet som en liten vacker skogsväg, för andra som den värsta bergochdalbana i kolsvart mörker...men ibland strilar solens strålar inmellan gliporna. Man kan bara bita ihopoch hoppas att gliporna blir större o större och solstrålarna fler o fler. Jag hoppas på solstrålarna. Hoppet och tron är ofta det som gör oss starka ja.
I dag är det tungt. Men jag hoppas påen solstrimma idag också, tron är det som gör oss starka. Tron på bättre tider, livsglädjen över det man har. Att kärleken till det man har, barnen, livet. Att den kärleken är större än saknaden av det som förlorats.
Jag tror o hoppas.
Jag vill tro, jag måste tro.
/ Suss Axelsson f.d. Karlsson.
