Någon har det värre

Idag har jag en bergochdalbanedag.

Ena stunden känns det bra, tillochmed glatt, för att nästa stund tvärvända och mina tårfyllda ögon svämmar över. Hela min mage vänder sig och jag blir jätteledsen. Varför? Ingen aning.

Eller jo, jag har haft det jobbigt, jag har det jobbigt. Men jag menar att jag inte vet varför tårarna och ledsamheten väller upp och över mig. Inte som att, idag är jag ledsen för jag slog i tån.

Min hjärna jobbar alltid övertid. Min kropp är sjuk o trött och min hjärna är oxå trött men jobbar ändå ständig övertid med risk för överhettning.

Den hittar saker att förbättra, förändra, laga, fixa, dona och tusen saker till.

Kanske därför jag blir så här ledsen? För att min kropp inte orkar hänga med på hjärnans alla upptåg o bra idéer. Fast den vill. Kroppen vill. 

Jag kunde ju....en gång kunde jag göra så mycket....det var inte så väldigt längesedan.

Kanske är jag ledsen o rädd  inför mitt läkarbesök imorgon? 

Ett samtal inför ytterligare ett kirurgiskt ingrepp.  Denna gång för att få hjälp med mina monstruösa mensblödningar på grund av knutor på en livmoder som släppt från sitt fäste och ligger mycket illa placerad tillsammans med andra organ som hamnat fel och annat som brustit invärtes och behöver sys fast/ lappas ihop mm. Ja kanske det.

Eller så är jag trött på att vara trött på min trötta ömma kropp.

Och mitt i detta tänker min alltjämt aktiva hjärna på vad somliga ibland säger när det är jobbigt.

Du kan trösta dig med att det alltid finns de som har det värre.

HUR i hela fridens namn ska det kunna trösta? 

Om jag har brutit ett ben så i te tusan blir jag gladare eller har mindre ont för att grannen har brutit båda benen. Nej. Vem har kommit på något så idiotiskt? 

Men mitt i detta virrvarr av känslor så vet jag att jag har flertalet eller kanske rentav många riktigt goda vänner. Vänner som gör mig glad när vi pratats vid eller umgåtts. Vänner jag vet hjälper mig om de kan och OM jag ber om hjälp. 

Jag är nog väldigt dålig på att be om hjälp. Har aldrig fått lära mig det. Tvärtom, lärde mig att bara kunna lita på mig själv. Hade inte den trygghet hemma man behöver för att kunna be om hjälp hemma. En trygghet jag hoppas jag gett till mina egna barn. Denna oförmåga att förstå att jag bör be om hjälp har naturligtvis bidragit till att jag kört slut på mig gång på gång. Men när de sagts...detta behöver göras, detta behöver du ta hand om...ja då har jag gjort det.  Och gjort och gjort och gjort det igen. En läkare på Onkologen i Örebro frågade mig, när min man efter 4 års cancerkamp var nära slutet, Hur mår du? Jag började berätta vad som blivit med Lars-Göran, min man. NEJ sa läkaren. HUR MÅR DU? 

Jag kunde inte svara. Jag kunde verkligen inte svara. Jag hade förlorat mig totalt. 

Jag misstänkte det sa läkaren.

Ja, men sedan då? Jo jag fortsatte att göra det och det och det...för jag hade inget val. Ingen gav mig något val och jag bara gjorde det o det och....sedan tog det stopp så in i helvetet, rent ut sagt. Kollaps med hög feber, varinfektioner av ingenting för min kropp var slut.

Men jag kravlade upp på knä och vidare mot framtiden. Jag kravlar än i denna dag. Ibland på knä, ibland står jag upp men ibland är jag faktiskt liggande. 

Jag menar inte att klaga och att mina vänner ska tycka synd om mig. Jag har mycket som ger mig glädje oxå. Men jag vill att de ska förstå varför jag i te alltid orkar stå.

Jag vill inte gnälla om alla mina krämpor när vi träffas. Jag vill prata, fika skratta och kanske göra något roligt. Jag vill känna livet från den glada sidan. Men jag vill att de förstår varför jag inte kan sitta på en pall, bänk utan ryggstöd. Varför jag kanske inte kan gå 300 m idag när jag gick 300 m igår. Varför jag helt plötsligt börjar halta för att något hamnat fel i någon led någonstans för att sddan lägga sig rätt och jag kan gå skapligt igen. Förstå vargör jag vankar som en anka, för jag har foglossning i mitt bäcken. Är född med det, haft det hela mitt liv. Det som andra kvinnor har "bara" när de är gravida. Det är min vardag...eller en liten del av min vardag.  Några av er frågar: orkar du? Jag brukar ssvara ärligt. Oftast försöker jag för jag vill. Jag vill ha det trevligt. Jag ör så glad över mina vänner. Så otroligt glad. Annars hade dt varit värre. Jag lyssnar gärna om ni har det jobbigt. Tänk i te att jag har det jobbigare. Det kanske inte är sant alls. Just då har jag det antagligen väldigt trevligt. Jag umgås ju med en god vän. 

Kram på er.