kroppen, mitt fängelse

Lörd 17/8 var det Rallarsvängen i Hallsberg. Många finfina gamla bilar och upptåg på torget. En upplevelse var dansuppvisningen av elever vid Hallsbergs dansskola samt ett gäng från en Tysk dansskola.

Oj, vad jag hatade min kropp just då. Musiken flödar, de dansar underbart, disco, streetdance, bugg, samba mm. Underbart att se för en sådan som mig. Känner hur hela kroppen bubblar av musiken, känner glädjen flöda genom kroppen, känner att varje muskel, varje led, varje nerv i min kropp vill vara med. Och mer, jag vill sjunga...jag vill vill och vill.

Istället står jag där, visserligen med ett stort leende på mina läppar och glittrande ögon, men med denna otroliga längtan i kroppen brinnande.

Istället står jag där och önskar att jag hade ett spännband runt höften för att hålla kotorna någorlunda på plats. Ty jag bakade bullar på fredagskvällen och då står man länge och det räcker för att sätta mig ur spel. Ömmande glappande höft är nog besvärlig att bara gå med, dansa är inte att tänka på. Ändå måste jag gunga med, ändå måste jag svänga på höfterna. Kan inte stå still. Lämnade torget än mer linkande än jag kom. Som en god vän brukar säga....går som en havande anka i skitande ställning. 

Ja, faktiskt en väldigt bra liknelse. 

Mitt bland all glädjen över denna musik, de duktiga dansarna - där glädjen över vad de gjorde lös ur deras ögon och deras ansikten sken. Försökte mina tårar enträget pressa sig fram fast mitt ansikte log...jag log från hjärtat men från hjärtat kom oxå mina tårar. 

Saknaden av att få dansa, glömma tid o rum. Göra det jag älskar, dansa sjunga, glömma alla bekymmer. Musiken har räddat mitt liv. Genom många tonårsår sov jag enbart om jag hade hörlurar pressade intill mina öron och ur dem forsade en aldrig sinande ström av musik.

Jag dansar med vargar...mina älskade hundar o jag dansar bort smärtan då o då. Mitt köksgolv blir vår arena...sedan kan jag knappast gå...men det är det värt. För min själ blir lite rensad på olycka. Det betyder mycket för överlevnaden., för livet. 

Denna eländiga jävla avskyvärda sjukdom som sliter sönder mig utifrån och in och inifrån och ut...

Operation efter operation. Bindväv som brister gör att organ hamnar fel, smärtsamma bukbråck uppstår på löpande band. Allt går inte att "laga" då jag redan är så lagad....leder går ur led och svullnar och glappar och smärtar. Diskbråck i rygg o nacke...smärta, smärta, smärta.

VARJE SEKUND PÅ DYGNET -SMÄRTA! 

Med liten morfintablett i kroppen blir det bättre, blir jag gladare, kan jag leva mer. Men NEJDÅ det är farligt ser ni. Det är beroendeframkallande.

JAhAAA! 

Tror läkarna att det är värre än denna smärta? Tror de verkligen det? 

Tror de att några timmar med någorlunda rörelsefrihet och lite mera livskvalité är sämre än risken för beroende av tabletterna? 

Dessutom var de övertygande om att denna sortens smärta inte är morfinkänslig. Dvs. morfin hjälper inte. JO, det gör den. Jag vet. 

Så blir man hård i magen av dem oxå..jahaaa- då får jag väl äta katrinplommon till frukost då. 

Jag vet att jag skämtar för att överleva, har alltid så gjort. Tur är väl det att jag har min humor. Ser något komiskt i det mesta, mest i mig själv. Hur skulle jag annars ha överlevt allt skit som kastats på min livsstig? 

Jag är född pedagog och problemlösare med sjuhelsickes glatt humör. Tur jag fick några bra kvalifikationer också. 

Denna sjukdom -EDS- så mycket den har stulit för mig. Det första den tog var min basket. Gud så jag älskade att spela basket. Tränade mest varje dag, sköt o sköt o sköt i timtal på korgen. Sprang en mil i skogen utan att flåsa. Kondition som en häst. . 

Jag vill så mycket men min kropp klarar så lite. Det är som att sitta i fängelse, livstidsstraff. Folk jag möter tar så mycket på sådant allvar.... Så mycket smått. Jag har kanske blivit hård i hjärtat, tycker de borde lägga energi på större saker och strunta i petitesserna, småskitet och leva istället. Kanske har jag blivit hård när jag far ner i mina dalar o gropar av sorg efter det liv jag ville ha istället för det jag fick hålla tillgodo med. 

Nu brinner min rygg, har skrivit alldeles för mycket. Musklerna säger upp sig, som att ha en blåslampa i ryggen...ja ja. Jag slutar väl gnälla då...

Men tack alla glada dansare igår för en fin uppvisning av pur glädje och gungande sugande underbara toner...jag njöt.

Kram SussalongSong.