Hat och bitterhet

En vän skrev något klokt:

Om vi går omkring och känner hat eller bitterhet över någon/något är det detsamma som att låta dem/det ni avskyr bo gratis i vårt huvud.

Tänk på att existera är enkelt men det krävs mod för att LEVA. 

Kloka ord tycker  jag. Inte enkelt att följa o klara av att leva efter men kloka ord.

Så ibland ska jag välsigna mitt "dåliga minne" Då gör jag det...eller så är jag kapabel att låsa ute de båda avskyvärda själar jag tyvärr stött på...det är bra det. Annars blir man uppäten levande till slut. Fast ibland bubblar deras "verk" upp till ytan- då får jag gråta en skvätt och så får de flytta ner i källaren igen. 

Det är livet 💖

Man styr inte över så mycket som man skulle önska. Vissa människor stöter man ihop med och de kan ställa till med de hemskaste saker och man står maktlös.

Säg inte- Nähäää...tycker jag inte om någon går jag.

Inte alltid VI väljer dem. Det kanske någon anhörig gör, och då finns de där, varken vi vill eller inte. Och far någon anhörig illa är det svårt att bara blunda, vända om och gå. Eller hur? 

Ibland är det barn som fastnar med elaka, onda, sjuka, avskyvärda människor...totalt oförmögna att komma bort därifrån.

Barn har sällan några val.

Barn är mycket lojala. Får de lära sig att tiga och finna sig så gör de oftast det. Barn har inget att jämföra med. Vet inte att deras situation är "fel". Tarmoftast för givet att så här har alla det, så här är livet. 

Jag tycker detmär viktigt att man får hkälp att läka efteråt. Varken man varit barn eller vuxen. Läka sår i hjärta o själ tar tid, lång lång tid. 

Kommer eländet upp och upp i tankarna hela tiden öts man upp inifrån, blir man förgiftad och förlorar ännu mera livstid. 

Ibland får jag ett sting av dåligt samvete för att dessa båda personer inte varit uppe och bubblat i mitt medvetna på länge..ska jag verkligen glömma? Ska de få "komma undan" ? 

Men så inser jag efter lite övertalning av mig själv att det är bra. 

De har tagit så mycket, de ska inte få ta mer.

Deras gärningar bubblar upp då och då. Tårarna rinner, ibland flera timmar eller tillochfrån i flera dagar. Men så, borta ett tag och jag har förhoppningsvis läkt någon mm till i min sargade ärrade själ. 

Det är bra- tror jag. På rätt väg- tror jag.

Så finns alla dessa kloka förståndiga beslut man sörjer. Saker man ville göra men var tvungen att avstå från. Val man gjort med hjärnan fast hjärtat sagt annorlunda. Samvete som gnager fast man valt rätt. Iblnad finns inget rätt eller fel för samvetet gnager vilket som.

Hur man än vänder sig har man ändan bak.

Så sant. Så är livet ibland. Bara att ta skeden i fin hand och fortsätta sörpla soppa.

Det är livet 💖

Sussalongsong ✨✨✨

Vissa dagar......suger fett

Vaknar segt och långsamt, tittar på klockan. Det är dags att stiga upp, ja. Men varför? 
Hela magen är utockin, tårarna bränner innanför ögonlocken varför vet jag inte. Jag vet inte heller varför jag finns här. Vet inte....är det för att ta hand om andra? För att stötta de mina och knuffa dem framåt? Vem ska knuffa mig? 

Går upp och min skällande svansviftande flock samlas och kryllar runt mina fötter- skynda dig matte, skynda ut i solen. Vi ska kissa.
Extra glad och hoppig är lilla Goldi. Hon har blivit som valp igen efter att de båda onda trasiga tänderna åkte ut. Jag är glad för att hon mår så mycket bättre. Men ändå gråter jag för att hon haft så ont. Hur länge? Hur länge gick min lilla älskling med denna smärta? Varför sa hon inget? De vet ju att jag hör. Varför säger de inte till? 
Jag säger, ropa högt: Mamma jag har ont!  Hjälp!!!!!

Ibland gör de det. Men oftast upptäcker mina händer att något är fel. De blir varma när jag tar i djuren, varmare ju mer healing de behöver. Men ibland fungerar inte det och jag missar. Munnen är tydligen lätt att missa. 

Jag ska ju vara glad för att Goldi är gladare och mår bättre. Men jag gråter. Känner mig som en dålig matte. Jag vet hur det är att ha ont. Kanske därför det skär i min själ så illa när mina älskade skyddslingar far illa på något vis. Gud så jag älskar dem. Elaka och/ eller oförstående människor tror och säger ibland att de tydligen tror att jag gör det för pengarna. PENGARNA !?!
Vilka pengar? 
Jag köper det bästa foder min kunskap kan leda mig till. Det de får extra när de är dräktiga, diar och är pyttevalpar kostar 1000kr för 5 kg. Det är torkat hjortkött med grönläppad mussla - bra för lederna bl a och hickory ört. Ingen säd över huvud taget. Försäkringar, veterinärvård, tillbehör,. Bara att köpa ny laddning märgben kostar närmare 300 kr. Och dem byter jag ofta ut, ca varannan månad. 
Jo pengarna har hjälpt mig så jag har kunnat köpa bra utrustning,till att sköta deras pälsar. Har samma saker hemma som de har inett hundtrim. Samma klippmaskin, skär, fön mm. För att jag vill klippa mina älsklingar själv. Tycker om det. Det ger närhet och kärlek att borsta, klippa, bada föna osv. 

Ska jag åka någonstans är min första tanke, kan jag ta med mig djur? Hur många kan fungera? 

Gud om dessa människor visste hur illa de sårar mig med dessa kommentarer.
Det är som att påstå att man skaffar barn för barnbidragets skull. 

ja, idag började dagen så. 
Tårar och smärta. Denna jävla smärta. Ryggen har varit extra jobbig länge nu. Ischias sitter i kläm på båda sidorna, värker ända ner i mina tår. Glappt mellan ryggkotorna är ingen hit. Glappa höfter är ingen hit. Armbågar som glider i sär om jag står med raka armar eller bär på en liten påse, är ingen hit.Knän som glappar och glider ur läge och viker sig bakåt, är ingen hit. Muskler som är ömma som blåmärken och värker oavbrutet är ingen hit. En mage som brinner som om jag svalt en blåslampa, är ingen hit. Nu är gallan borta, den som låg och skramlade som en marackas ni vet, ingen s,ärta där som tur är. Men den tvinnade tarmen med sammanväxningar i, den är kvar och jävlas. Maten kan ju liksom inte passera. Magen sväller så jag ser gravid ut- på riktigt- bråcken gör att jag har håll på flera ställen...Trycker i mot och försöker göra något. Men det blir att sitta och glo med massagekudden mot ryggen, annars kan jag inte sitta. Det är då jag försöker virka och sticka. Men snart ger handlederna upp, då får jag försöka sy lite. OM jag kan sitta och handlederna inte gör för jävla ont och syr gör jag tills fingerlederna svullnar så jag inte kan hålla i tyget. 
Försökte sortera mina tyger mm i lillstugan igår. Vika fint, lägga i nyinköpta transparenta plastlådor . Ja, så fick jag avbryta det mitt i för knäna sa upp sig. Svullnar till vad som känns som dubbel storlek.

Äta lite gott och se på film då kanske? Ja liten stund, sedan gav munnen upp. Slemhinnorna är så störda så det känns som om jag bränt hela tungan. Har jag " riktig tur" häger det skinnflikar ner från gommen för att jag går sönder. Precis som min bukhinna går sönder. Fast gommen läker sig själv på någon dag.  Och allt blir etter värre under PMS/ äggförlossningsdagarna. TACK för att jag är kvinna också då. Klagomuren var öppen idagmtydligen....när jag sammanfattar LITE av mina smärtor ser det inte muntert ut bej. Tur jag utrustades med en sjutusan till humor så jag har lika nära till skratt som till gråten. Nu ska jag försöka ignorera min ständigt värkande högervrist och dricka upp mitt morgonkaffe. Sedan ska jag ge hundarna mat. De väntar på att min medicin ska kicka in så jag kan dela ut 10 skålar hundfoder till mina kära vänner. Kram på er och ha en mycket bättrebstart på måndagen än min varit.

C U Sussalongsong !!! 💖💜💙❤🐩🐈🐶🐱🐯

kroppen, mitt fängelse

Lörd 17/8 var det Rallarsvängen i Hallsberg. Många finfina gamla bilar och upptåg på torget. En upplevelse var dansuppvisningen av elever vid Hallsbergs dansskola samt ett gäng från en Tysk dansskola.

Oj, vad jag hatade min kropp just då. Musiken flödar, de dansar underbart, disco, streetdance, bugg, samba mm. Underbart att se för en sådan som mig. Känner hur hela kroppen bubblar av musiken, känner glädjen flöda genom kroppen, känner att varje muskel, varje led, varje nerv i min kropp vill vara med. Och mer, jag vill sjunga...jag vill vill och vill.

Istället står jag där, visserligen med ett stort leende på mina läppar och glittrande ögon, men med denna otroliga längtan i kroppen brinnande.

Istället står jag där och önskar att jag hade ett spännband runt höften för att hålla kotorna någorlunda på plats. Ty jag bakade bullar på fredagskvällen och då står man länge och det räcker för att sätta mig ur spel. Ömmande glappande höft är nog besvärlig att bara gå med, dansa är inte att tänka på. Ändå måste jag gunga med, ändå måste jag svänga på höfterna. Kan inte stå still. Lämnade torget än mer linkande än jag kom. Som en god vän brukar säga....går som en havande anka i skitande ställning. 

Ja, faktiskt en väldigt bra liknelse. 

Mitt bland all glädjen över denna musik, de duktiga dansarna - där glädjen över vad de gjorde lös ur deras ögon och deras ansikten sken. Försökte mina tårar enträget pressa sig fram fast mitt ansikte log...jag log från hjärtat men från hjärtat kom oxå mina tårar. 

Saknaden av att få dansa, glömma tid o rum. Göra det jag älskar, dansa sjunga, glömma alla bekymmer. Musiken har räddat mitt liv. Genom många tonårsår sov jag enbart om jag hade hörlurar pressade intill mina öron och ur dem forsade en aldrig sinande ström av musik.

Jag dansar med vargar...mina älskade hundar o jag dansar bort smärtan då o då. Mitt köksgolv blir vår arena...sedan kan jag knappast gå...men det är det värt. För min själ blir lite rensad på olycka. Det betyder mycket för överlevnaden., för livet. 

Denna eländiga jävla avskyvärda sjukdom som sliter sönder mig utifrån och in och inifrån och ut...

Operation efter operation. Bindväv som brister gör att organ hamnar fel, smärtsamma bukbråck uppstår på löpande band. Allt går inte att "laga" då jag redan är så lagad....leder går ur led och svullnar och glappar och smärtar. Diskbråck i rygg o nacke...smärta, smärta, smärta.

VARJE SEKUND PÅ DYGNET -SMÄRTA! 

Med liten morfintablett i kroppen blir det bättre, blir jag gladare, kan jag leva mer. Men NEJDÅ det är farligt ser ni. Det är beroendeframkallande.

JAhAAA! 

Tror läkarna att det är värre än denna smärta? Tror de verkligen det? 

Tror de att några timmar med någorlunda rörelsefrihet och lite mera livskvalité är sämre än risken för beroende av tabletterna? 

Dessutom var de övertygande om att denna sortens smärta inte är morfinkänslig. Dvs. morfin hjälper inte. JO, det gör den. Jag vet. 

Så blir man hård i magen av dem oxå..jahaaa- då får jag väl äta katrinplommon till frukost då. 

Jag vet att jag skämtar för att överleva, har alltid så gjort. Tur är väl det att jag har min humor. Ser något komiskt i det mesta, mest i mig själv. Hur skulle jag annars ha överlevt allt skit som kastats på min livsstig? 

Jag är född pedagog och problemlösare med sjuhelsickes glatt humör. Tur jag fick några bra kvalifikationer också. 

Denna sjukdom -EDS- så mycket den har stulit för mig. Det första den tog var min basket. Gud så jag älskade att spela basket. Tränade mest varje dag, sköt o sköt o sköt i timtal på korgen. Sprang en mil i skogen utan att flåsa. Kondition som en häst. . 

Jag vill så mycket men min kropp klarar så lite. Det är som att sitta i fängelse, livstidsstraff. Folk jag möter tar så mycket på sådant allvar.... Så mycket smått. Jag har kanske blivit hård i hjärtat, tycker de borde lägga energi på större saker och strunta i petitesserna, småskitet och leva istället. Kanske har jag blivit hård när jag far ner i mina dalar o gropar av sorg efter det liv jag ville ha istället för det jag fick hålla tillgodo med. 

Nu brinner min rygg, har skrivit alldeles för mycket. Musklerna säger upp sig, som att ha en blåslampa i ryggen...ja ja. Jag slutar väl gnälla då...

Men tack alla glada dansare igår för en fin uppvisning av pur glädje och gungande sugande underbara toner...jag njöt.

Kram SussalongSong.