Dödsrädsla? Nej aldrig.

Trevligt. Idag vill bloggsidan vara kompatibel med min Ipad. Det är den inte alltid. Därför det dröjer mellan inläggen. Och ja, jag kan gå upp och sätta mig vid datorn, det kan jag. Men har inte blivit av bara. Trots att det är lättare att skriva på min pc.
Min värk gillar inte trappor så jag undviker det om jag kan. Önskar mignett enplanshus nästa gång. Enplanshus med tvättstuga. Slippa ha tvätt högt o lågt i badrummet. Vill kunna göra fint i badrummet, men som läget är nu blir det mycket begränsat. Partiellt fint o pyntat kan man nog säga.
Det är en önskan jag har, tvättstuga för sig och badrum för sig.

Så något annat.
En vän skrev i sin blogg om hennes avsaknad av rädslan inför döden som många har. Den avsaknaden har jag också. Inte det minsta rädd. Jag har varit där. Vände och fick stiga ner på jorden igen. Som 4: åring drunknade jag. Mötte så mycket kärlek att det finns absolut intemdess like på jorden. Jag har spenderat de senaste 43 åren med att längta tillbaka.
Men vägen dit verkar vara seg och i ständig uppförsbacke.
Har varit sekunder från döden så många gånger och de har motat mig tillbaka var gång. Varför?
Vad ska jag uträtta för mirakel? Samtala med djur? Ja, det gör jag gärn? Det är mycket givande rent mentalt o ger energi. Först blir jag trött men sedan kickar det till. Och det har blivit mer o mer av den sysslan. Får börja ta lite betalt för bensin. Där kan jag ofta göra nytta, det känns bra. Även om det inte kommer fram något världsomvälvande så brukar det blintill nytta och kan ge djurägaren tips eller ta bort tvivlen på om de gör fel med sina djur. Det känns bra.

"Andra sidan" är min vän. Där har jag mina bundsförvanter. Mitt stöd o min skyddsmur. De har stått framför mig och tagit de hådaste stötarna, tro't eller ej. Med mina erfarenheter är det kanske svårt att tro. Men så är det. Oftast pratar jag inte högt om mitt "andra liv" med utomstående. Bara med de nära, likasinnade o de som ber mig om hjälp.
Varför?
Jo, det är jobbigt att försvara mig. De säger: jag tror inte på sådant.
Nähää..men de har ett val och har gjort det.
Jag har inget val. Jag tror inte, jag vet. Detta är ingen tro det är jag. Min personlighet, jag.
Jag orkar inte försvara min person. Det tar massor av energi som jag varken vill eller orkar slösa med.

Så rädsla inför döden nej. Skulle välkomna den som en kär gammal vän. Och jag vet, de står där med sina armar utsträckta mot mig färdiga att sluta mig med värme , kärlek o trygghet.

Allt detta prat om jordens undergång igen....jösses.
Står ingenting om detni Majakalendern som de hänsyftar på.
Det kommer bli stora  förändringar på vår jord ja. Men det har det blivit många ggr under jordens miljontals år. Istid på istid osv.
Den säger dock - om jag inte är helt felunderrättad- att de mediala ska bli starkare o mer medvetna om sina styrkor. Kanske är det därför  jag skriver det här?
Känner mycket väl hur de knuffar mig i ryggen trycker mig framåt. Som attmsurfa på toppen av en jättevåg känns det som...tror jag. Har aldrig surfat men det är den känslan o den bild jag får.

Så jag surfar på och ser vart det leder mig.

Sakta men säkert kommer det fler operationer för att laga mig invärtes, det som gått sönder där. Får ofta frågan om jag inte är rädd för att sövas osv. Man kan ju dö. Ja, risken finns alltid. Men jag sover ju så det kommer gå smärtfritt. Och jag litar på kirurgerna o narkospersonalen. Efter 13 olika ingrepp är det lungt. Jag oroar mig inte.

Det jag oroar mig för är att någon av mina barn ska råka illa ut, skadas svårt osv. Som de flesta föräldrar gör antar jag.

Just nu upptas tankarna o dgarna av valpskötsel, julstök och längtan till d 22/12 då äldsta dottern o sambo kommer för att fira jul med oss i år.
22/12 det är i morgon HURRA !!!!!!!!!!!!!

Om man inte har jobb så skaffar man sig lite ströuppgifter. Som att tex. spilla ut ett stort glas vatten över köksbordet. Jag är ju lite feg av mig ibland så jag hade inte fyllt det helt, rymmer 6 dl och jag hade bara i 5 dl. Behöver ju inte fylla det till bredden jämt heller...

Så med ett glädjetjut skuttade jag upp och sa JA!!! Vilken tur att just jag får torka bord, stol o golv mm så här på morgonkvisten. Just som jag hade planerat in en god macka o en kopp kaffe.

NEJ, det varken sa eller gjorde jag...jag gnisslade tänder och gratulerade mig till mina spretiga fingrar och fladdriga kroppsrörelser och till en halvt bortdomnad hjärna som inte har den ringaste aning om vad jag o kroppen håller på med.

Några smått förvånade hundar kika på mig och undrade nog varför det regnade inne. Ja, vad ska man säga? Mamma är en krake född i ett klantarsels kropp?
Eller en kropp som blivit ett klantarsel?

Hur som så var det bara till att torka o torka och SEN få i sig lite frukost...efter att ha micrat kaffet lite för varmt kaffe är godare än kallt.

Och om ni vill veta vad jag sa egentligen när glaset föll....efter att censuren tagit bort de "finare" orden...
OCKSÅ!

Kram o hej i ett snövitt vinterland. Idag är det första advent och jag tänker ta på mig många klädesplagg och fara på skyltsöndagen och känna julstämningen.
DET behöver jag. MYS.
Gör det ninoxå...MYS alltså.
Sussalongsong!